Vi vill med er dela några tankar om det politiska övergrepp som drabbat er make, far och bror Dawit Isaak. Vi har båda varit engagerade i försöken att klarlägga den svenske diplomaten Raoul Wallenbergs försvinnande i Sovjetunionen. Vi har alla mycket att lära av det som hände där.

Med detta brev vill vi visa vår medkänsla med er genom att försöka tydliggöra de folkrättsliga principer som nu offras och det politiska och ekonomiska spel som ligger bakom.

En viktig skillnad mellan fallen Wallenberg och Dawit Isaak är att Sovjet­unionen var en stormakt som satte skräck i småstaten Sverige. Vad gäller Eritrea finns ingen sådan fruktan. Men vi saknar en seriös diskussion om hur Sveriges och Eritreas nationella intressen ska definieras. Den frågan är kärnan i konflikten. Flera debattörer har påpekat att Sverige har en betydande ekonomisk koppling till Eritrea (se till exempel Gabriel Byström i G-P 25/3 2009 och Åke Wredén i UNT 27/9 2009). Eritreas svenska affärsrelationer ingår i landets strävan efter ekonomisk självständighet och ökad internationell status.

På papperet kan Sveriges koppling till Eritrea tyckas begränsad, men i verkligheten står åtskilligt på spel. Mycket stora fyndigheter av guld, zink och koppar har upptäckts i landet, vilket påverkar gruvföretag som Lundin Mining. Detta bolag är visserligen registrerat i Kanada men har betydande svenska ägarintressen. Sveriges närvaro i Eritrea är i linje med andra europeiska länders och USA:s ekonomiska och geopolitiska intressen. Huggsexan om Afrikas väldiga naturresurser är redan i full gång och konkurrensen med bland andra Kina och Iran är stenhård

Vi förutsätter att Carl Bildt, tidigare ledamot av Lundin Oils styrelse, inte har kvar sin personliga koppling till detta företag, men som svensk utrikesminister måste han väga in de långsiktiga följderna av framgång eller misslyckande för Sverige i Eritrea. Detsamma gäller UD-tjänstemän som kabinettssekretare Frank Belfrage, vars bror Erik är Peter Wallenbergs främste juridiske rådgivare och inflytelserik medlem av globala affärsorganisationer. Lundin har vidsträckta internationella intressen bland annat i länder som är strategiskt viktiga för Sverige; Ryssland toppar den listan.

Vi saknar en bred diskussion i Sverige om vad det innebär att ett företag av Lundins kaliber är verksamt i en skurkstat – Eritrea förtjänar den beteckningen – som ostraffat år efter år håller en svensk medborgare fängslad och berövar honom kontakten med sin familj.

Det finns de som menar att kommers och politik är två väsensskilda områden, att affärsförbindelser, om de inte styrs politiskt, efterhand kommer att göra länder som Eritrea mer humana. Men Dawit Isaak lever inte i den rosenröda framtiden. Hans problem finns här och nu.

Som sex EU-parlamentariker från samtliga riksdagspartier beskrev i en artikel på DN Debatt 11/11 ger EU, under svenskt ordförandeskap, en miljard svenska kronor i fortsatt stöd till Eritrea, och detta utan att ställa villkor för landets tillämpning av mänskliga rättigheter. Detta ligger i linje med Fredrik Reinfeldts märkliga uttalande i maj att Sveriges ordförandeskap i EU minskar Sveriges möjligheter att agera för Dawit. Metallen från Eritrea kommer snart att smältas i europeiska ugnar. Det reser frågan: Var drar regeringen gränslinjen mellan företagsintressen och engagemang för en brutalt fängslad medborgare? Diskussionen om Sveriges ekonomiska relationer till Hitlertyskland är ännu inte avslutad. Hur länge ska kommande generationer behöva debattera våra ekonomiska band till dagens diktaturer?

Vi inser att regeringen ibland måste agera försiktigt och balansera olika intressen. Men vi har svårt att förstå poängen när kabinettssekretare Frank Belfrage i en intervju i Göteborgs-Posten i mars avfärdade den breda uppslutningen för Dawit Isaak som ”plakatpolitik” och ett försök att gå den ”enkla vägen”. Han viftar med andra ord bort den allmänna opinionen som naiv och framhåller som enda legitima faktor den förment sofistikerade diplomati som drivs av UD. Det är exakt samma dimridå som svenska diplomater lade ut i fallet Raoul Wallenberg för sextio år sedan och som ledde till en tragedi.

En skillnad i förhållande till Dawits öde är att Wallenberg tillfångatogs i sin roll som diplomat, en solklart brott mot internationell rätt. Regimen i Asmara vägrar erkänna Dawits svenska medborgarskap och hävdar att han är eritrean och inget annat.

Men i den praxis som har utvecklats via FN är tillämpningen av mänskliga rättigheter överordnad statsgränser. Även en stat som Eritrea är förpliktad att ta hänsyn till dem, både på hemmaplan och i sina relationer med utlandet. Det internationella regelsystemet lägger ett extra ansvar på den svenska regeringen att bevaka Dawit Isaaks intressen. Enligt internationell lag har den som har dubbelt medborgarskap samma rätt att skyddas av sin stat som alla andra medborgare. Dawit Isaak förblir svensk utan inskränkningar.

I statsrättslig mening är regeringen inte ens tvingad att utkräva ett möte med honom i hans fängelsecell, men detta innebär inte att man måste begränsa sig till tyst diplomati. Det dröjde länge innan det officiella Sverige begärde klara besked om vad som skett med Raoul Wallenberg. När detta äntligen gjordes var det för sent. Men det är fortfarande möjligt att agera i fallet Dawit Isaak. Det minsta man kan begära är att UD redogör offentligt för vad man faktiskt har gjort.

I vilken utsträckning har man sökt kontakt med stater som har vänskaplig relation till Eritrea? Har man reflekterat över möjligheten att engagera ett internationellt sändebud som Kofi Annan, FN:s tidigare generalsekreterare, och biskop Desmond Tutu? Sådana kontaktvägar skulle kunna hjälpa Eritrea att rädda ansiktet.

USA lyckades nyligen få två fängslade amerikanska journalister frigivna i Nordkorea. I förhandlingarna spelade svenska ambassaden i Pyongyang en viktig roll. Sverige skulle kunna be USA om en gentjänst i fallet Dawit Isaak.

Vi blev förvånade och upprörda när vi upptäckte att Dawit saknar rättsliga företrädare som driver hans sak i Sverige och utomlands. Det är ett allvarligt förbiseende. Rättighetsorganisationer i Sverige bör ta på sig advokatkostnaden till den dag han friges.

Ni som tillhör Dawits familj har kanske just nu inget annat alternativ än att ständigt på nytt upprepa: ”Dawit är visserligen bara en enskild människa, men han tillhör oss, och vi vill återse honom.” I detta rop har ni stöd från många tusen andra som har undertecknat upprop för hans frihet. Men regeringen måste nu gå till offensiv. Ju längre Eritreas makthavare lyckas hålla Dawit Isaak fången utan att det kostar dem något, desto svagare blir deras motiv för att släppa honom fri.

Susanne Berger

Arne Ruth